Jakten på pälsdjur och handeln med pälsverk har genom historien spelat en betydelsefull roll i de nordiska länderna. Kläder och fällar från djurens päls var många gånger en livsnödvändighet för att hålla värmen under långa kalla vintrar. Så länge överskottet från de vilda skogarna uppe i norr skördades av jägare med primitiva vapen hölls naturen i balans. Det senaste århundradets tekniska utveckling samtidigt med den stora ökningen som skett av folkmängden har lett till en förändrad situation.
Det finns fortfarande inget plagg som kombinerar ett så fullgott skydd mot vinterkölden med en skönhet och elegans som ett pälsverk ifrån våra farmade pälsdjur. Tanken på att föda upp pälsdjur fanns i många länder, så också i norden. Det var i och med en begynnande produktion av farmad silverräv i Canada under slutet av 1800-talet som den moderna pälsdjursaveln grundlades. 1914 importerades de första amerikanska silverrävarna till Norge. Även uppfödningen av mink började i slutet av 1800-talet. 1927 importerades den första nordamerikanska minken till Norge. Året därpå startades den första svenska farmen i Värmland och ytterligare fem år senare, 1933, kom de första minkarna till Listerlandet utanför Sölvesborg.Under senare delen av 30-talet expanderade näringen men det var först under 50- och 60-talen som näringen tog riktig fart.
Pälsdjursuppfödarna kom tidigt till insikt om nödvändigheten av att gemensamt satsa på forskning och utveckling av produktionen, veterinärmedicinsk kontroll samt marknadsföring och försäljning av skinnen. Redan 1926 bildades Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, SPR, en organisation som möjliggjorde nödvändiga gemensamma satsningar.
Seriös Bransch
Pälsdjursnäringen har under årens lopp utvecklats och är en seriös bransch. Såväl pälsdjurs-uppfödarna som deras central-organisation, SPR, arbetar i nära samverkan med myndigheter på olika plan. En grundläggande målsättning är att tillse att gällande djurskyddsbestäm-melser efterlevs liksom en hög målsättning eftersträvas för att måna om miljön.
Farmarna är professionella yrkes-utövare inom ett verksamhets-område som kräver stor kunskap och erfarenhet. Det är ett slitsamt arbete eftersom djuren kräver daglig tillsyn året runt. Under vissa perioder blir arbetsdagarna dessutom långa. Det ligger i farmarens eget intresse att sköta djuren på ett riktigt sätt för att få bästa möjliga resultat. Ett djur som vantrivs eller mår dåligt får dålig päls. Därför är det viktigt att pälsdjuren har en lugn och ombonad tillvaro och tillräckligt med utrymme för att trivas. Utformningen av burar och lyor som idag finns på farmerna följer de regler och föreskrifter som är följden av den veterinärmedicinska forskningen och beteende-forskningen som pälsdjursupp-födningen i Skandinavien varit föremål för under flera decennier.
Den svenska organisationen har ett nära samarbete med sina motsvarigheter i Finland, Danmark och Norge - något som innebär ett rikt utbyte av erfarenheter inom alla områden av verksamheten.
Skinnen säljs huvudsakligen via auktionsförfarande till internationella uppköpare. I Köpenhamn och Helsingfors bedrivs världens största pälsauktioner.
De nordiska länderna svarar idag för drygt 35 % av världens minkproduktion.
- Danmark (13,5 miljoner)
- Holland (3,7 miljoner)
- USA (2,8 miljoner)
- Polen (2,2 miljoner)
- Kanada (2,1 miljoner)
- Finland (1,8 miljoner)
- Sverige (1,5 miljoner)
- Norge (0,5 miljoner)
- Övriga (6,25 miljoner)
Totalt 49 miljoner
(*Kinas produktion är osäker)
Pälsdjursnäringen utgör ett värdefullt komplement för att bidra till sysselsättningen och försörjningen på landsbygden.
De farmade pälsdjuren är till stor del "förädlare" eftersom biprodukter från fiske och slakterier tas om hand och förvandlas till exportinkomster - biprodukter som i annat fall kunnat innebära en belastning för naturen eller på våra renhållningsverk. Gödseln utnyttjas i jordbruket.
Exempel på ungefärlig foderblandning till mink och räv:
20-25 % blandade biprodukter ifrån slakterier.
40-50 % fisk och fiskbiprodukter, mest filéavskär från torsk och strömming
10-20 % allfoderblandning med vitaminer, kokt gröt på spannmål el. kokt potatis
15-25 % vatten
Biprodukterna mals i rått tillstånd. Fodret är ett färskfoder och måste hålla en hög hygienisk kvalitet. Egen fodertillverkning kräver fryshus samt kök med kvarn och blandare.
Speciellt under ett uppbyggnadsskede är det en stor fördel att vara ansluten till något centralkök. Foderköket i Mjällby på Listerlandet är landets största med en kapacitet av ca 30 000 ton per år.
Foderåtgången per producerat minkskinn är 50-55 kg.
Minkhusen - ca 5 m breda och ofta 30-60 m långa - kallas för skugghus. Plåttaket skyddar mot såväl regn och snö som mot solsken. På ömse sidor om mittgången sitter två rader med burar. Mittgången är ca 90 cm bred, tillräckligt för fodertruck att ta sig fram. Längst in mot mittgången finns minkens bolya. Lyan är ca 30 cm bred och ca 20 cm djup. Botten är isolerad, oftast med träspån. Ut mot långsidorna hänger själva burarna. Varje bur är minst 30 cm bred och 80-90 cm lång. Längst ut löper en vattenledning med nipplar där minken kan trycka för att få dricksvatten.
Burgolvet är av nät vilket gör att avföringen faller genom golvet och ner på en bädd av halm på marken under.
Nätgolvet fungerar mycket väl för djurens tassar. Trampdynorna är relativt hårda och skadas inte på något sätt av nätgolvet.
Daglig tillsyn och skötsel
Inom all husdjursproduktion skall man tänka på att - oavsett uppfödningens storlek - alla djuren är enskilda individer och att dessa kräver individuell passning. I minkproduktionen har man ett utmärkt tillfälle att kontrollera djurens kondition m m i samband med utfodringen. .
Samtliga djur är då uppe och rör på sig och man kan se så att alla ser friska ut, att de har ätit upp maten m m. Mycket viktigt för djurens välbefinnande är skötselåtgärder i övrigt. Djurskötaren måste lära sig förstå minkens signalsystem så att han kan förstå om djuren verkar vara tillfreds eller om något är i olag. Under hela året (frånsett högsommaren) skall djuren ha riklig tillgång till halm av god kvalitet. Halmen bäddar de i lyan med. Halmen leker också valparna med. Minkarna äter också en liten del av halmen - trots att de inte näringsmässigt kan utnyttja den. Renhållning i burar och lyor, utgödsling m m hör också till dagliga skötseln.
Domesticering är ett uttryck som används för att beskriva den process djuren genomgår för att anpassas till ett liv tillsammans med människan alt. i människans tjänst, d v s för att bli "husdjur" (jfr engelskans domestic animals = husdjur). .
Förändringarna är dels genetiska, och dels miljömässigt betingade.
Den miljömässiga delen kommer från människans kontakt med djuren, först som ungar och efterhand som vuxna individer. Även moderdjurets beteende har miljömässig inverkan på avkomman. Kontakten mellan människan och hennes olika husdjur sker naturligtvis på en mängd olika sätt; att man kelar med djuren, att man uppfostrar eller dresserar o s v. En central del av den miljöpåverkade delen av domesticeringsprocessen består i att man har känslomässig kontakt med djuren och kan bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Detta kan skapa den tillit och trygghet som är nödvändig för ett harmoniskt förhållande mellan människa och husdjur.
Den genetiska förändringen sker genom att man konsekvent bedriver urval av djur som är lugna (OBS! ej apatiska eller avtrubbade) samt har lätt för att känna förtroende för och tillit till människan.
Hos farmade pälsdjur generellt finns det ingenting som tyder på, att domesticeringsgraden skulle vara lägre än hos andra djur. Pälsdjur har varit underkastade domesticering under färre generationer än övriga husdjur, men då den genetiskt betingade delen av domesticeringen väsentligen sker under de första 10-15 generationerna skulle de gångna ca 120 generationerna för pälsdjurens vidkommande vara mer än tillräckligt för att sudda ut generationsbaserade avvikelser från andra husdjur.
Intensiva undersökningar av anpassningsförhållandena hos farmmink avslöjar inte några tecken på långtidsstress och därmed inte heller på bristande domesticering.
Våra pälsdjur är moderna husdjur vilka skiljer sig en hel del från sina vilda ättlingar. Under de ca 120 generationer som minken farmats har djurstammen utvecklats till en annan ras, för ett liv i människans tjänst. Eftersom man producerar kvalitetsprodukter och eftersom håren är bland det första som påverkas vid dåliga uppfödningsförhållanden är det av största vikt att djuren trivs samt att de får bästa tänkbara skötsel och foder. Burhållningen har utvecklats. Djuren lever i en bur som är skyddad från nederbörd under ett skugghustak. De har en välisolerad lya att krypa in i. Avelsdjuren lever en och en i burarna, vilka ger förhållandevis god plats, medan valparna trivs och utvecklas bäst om de går tillsammans två och två.
En tysk professor (prof. Nogge, chef för Zoologiska trädgården i Köln) har studerat djur i bur ur trivselsynpunkt. Han menar att en "längtan efter frihet i mänsklig mening ej existerar bland djur". Standarden på en bur beror inte av hur hög grad den efterliknar naturen, utan på i vilken grad den fungerar i relation till djurens behov.